”Riktiga arbetare” skriver inte kritiskt?

”Här står jag, och där står resten”.

Så tolkar Marie Lundström det perspektiv som arbetare som skriver prosa/poesi om sina arbetsplatser idag intar.  ”Iaktta, och formulera det iakktagna”, är det som ”våra uppburna författare” sägs ägna sig åt.

Det är en mycket märklig syn.

För det första: Jag och resten?

Det tycks som om Lundström inte kan se arbetarskribenter som ”riktiga arbetare”, att de istället måste reduceras till en sorts ”sociala voyeurer”, ”nyfikna wallraffare”, ”intellektuella iakttagare” som inte är del av arbetet eller arbetslaget.

För det andra: När hon dessutom talar om ”unga författare som börjar berätta” så accentueras misstanken att Marie Lundström ser turister snarare än arbetare framför sig.

För det tredje: Uppburna? Vi talar om folk som arbetar inom traditionella LO-yrken, inte miljonärer som lever flotta liv i Örgryte, Limhamn eller Östermalm.

Ingen som känner till något om t.ex. Emil Boss eller Jenny Wrangborg – menar jag – skulle kunna tänka något så bisarrt.

Wrangborg har arbetat hur länge som helst som kallskänka, och jag förstår verkligen inte hur hennes betraktelser av arbetet kan beskrivas som ”distanserat iakttagande”. Eller ”här står jag, och där står resten”!

Om solidaritet och gemenskap, kärlek till sina arbetskamrater och alla andra knegare i Sverige finns någonstans, så är det ju hos Jenny Wrangborg!

Och när hon skriver om arbetet i Kallskänken så ser man ju verkligen arbetet framför sig, man kan nästan känna arbetet rent fysiskt.

Emil Boss skriver

Jag har varit anställd i samma kassalinje sedan jag var tjugotvå och anar oråd när jag lyssnar på Lundströms utläggning.

Ja, verkligen. Och min kritik mot Marie Lundströms synsätt anser jag vara giltig för även äldre arbetarskildrare som Kristian Lundberg: Han beskriver sitt arbete och sin arbetssituation på ett innerligt sätt, knappast ”voyeuristiskt wallraffande” med en utomståendes blick.

Som vårdarbetare tar jag illa vid mig.

Jag och mina arbetskamrater talar ofta kritiskt om vårt arbete, och jag är helt säker på att många kan känna igen sig i dagens arbetarlitteratur. Jag förstår inte vad Marie Lundström egentligen tror: Att vi alla egentligen bara vill arbeta och, eventuellt, emellanåt skriva lite lyriskt om glädjen att vara till hjälp?

Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi - Emil Boss