Partiledardebatt hos V

september 2, 2011

Jag har under den tid jag följt Vänsterpartiet sällan hört företrädare tala om behovet av arbetardemokrati. Eller arbetarmakt, arbetarkontroll och liknande.

Ord med sådan innebörd nämns nästan aldrig av politiker i riksdagen, ute i kommunerna eller i landstingen. Vilket är synd. Frågan skulle nämligen kunna vara av stort intresse för stora väljargrupper, inte minst bland LO-medlemmar.

Det är en vida spridd erfarenhet, exempelvis, att knasiga eller dåliga beslut tas helt utan anställdas vetskap. Man ställs inför ”fullbordat faktum”, och vips så har ett beslut som påverkar alla arbetare på en arbetsplats tagits. Det behöver inte bara handla om nedskärning, införande av s.k. lean production eller nedläggningar av hela arbetsplatser. Det kan också handla om prioriteringar som de anställda ser som felaktiga.

Ett exempel på en sådan prioritering var t.ex. när Region Skåne för flera år sedan beslutade att anställa en extern arkitektfirma för miljontals kronor. Syftet var att förbereda en flytt av en psykiatrisk verksamhet till nya lokaler. Efter några år, och lång planering, valde regionen att lägga ner projektet. Det talas fortfarande om slöseriet av skattemedel och respektlösheten hos beslutande politiker på min arbetsplats! Hade man inte kunnat anställa en eller några extra sjuksköterskor istället? Ett reellt behov som finns, som alla på arbetsplatsen känner till. Klart är i alla fall att om vi själva, demokratiskt, hade haft inflytande över fördelandet av skattemedel, och hur vårt jobb ska skötas, så hade aldrig Region Skånes märkliga svängar i ärendet ägt rum.

Arbetardemokratins behov inte minst inom offentlig sektor är någonting som Olof Palme aldrig förde fram som krav, men han reflekterade ändå över ämnet så att säga indirekt:

Om medborgarna upplever att den offentliga sektorn är byråkratisk och svår att komma till tals med, genom onödiga regler, byråkratisk hantering eller ineffektiv resursanvändning, kommer de privata intressena att få näring och stöd i den allmänna opinionen.

Och det är väl lite det som redan har hänt? Att exempelvis undersköterskor i vissa fall kan överväga privata vårdgivare som arbetsköpare, eftersom offentlig verksamhet är så toppstyrd och odemokratisk? Samma sak gäller säkert en del arbetarväljare som gått över till Moderaterna.

Hursomhelst: Det var uppfriskande att Jonas Sjöstedt, under utfrågningen, faktiskt nämnde arbetarstyre som en prioriterad fråga. Faktiskt den enda kandidaten till partiledare som gjorde det. Vi får hoppas att frågan blir viktig för Vänsterpartiet, oavsett vem eller vilka som i slutändan blir partiledare.

Utbredd tortyr. Avsaknad av pressfrihet. Hade det handlat om svenska journalister i Vitryssland som råkat illa ut så hade Carl Bildt reagerat hårt.

Men nu handlar det inte om Vitryssland. Utan om en allierad. Allierad i ”kampen mot terrorismen”. Så då säger Carl Bildt istället:

Ger man sig in så ger man sig in i ett väldigt farligt område. Det är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta från.

Inte ett ord om pressfrihet, att behandlingen av journalisterna är oacceptabel eller att Etiopien gör fel.

Uppenbarligen har omvärlden utanför Etiopien ingen rätt att få reda vad som händer i Ogaden. Vi bör tydligen förlita oss till vad etiopiska regimen säger om regionen. För några rapporter om vad Ogaden-borna själva tycker och anser lär vi inte få. Inte så länge Etiopien förblir Sveriges allierade i alla fall, och inte så länge utrikesministern har ekonomiska intressen av att regimen förblir ”stabil”.

 Johan Persson och Martin Schibbye

Johan Persson och Martin Schibbye

Jag har sedan tidigare vänt mig emot uppfattningen att imperialismen ska agera militärt i Libyen. Om detta skrev jag i mitt förra inlägg. Att ge statsmakter som Frankrike eller USA så mycket makt som styrandet av massiva militära resurser innebär gör de libyska upprorsmakarna alltför beroende av stater som i grunden egentligen inte ser till libyernas egna behov och önskemål. Och det finns så otroligt många historiska ”prejudikat” kring detta.

Men nu trycker Andreas Malm, som annars brukar lyfta fram imperialismens militära anfall som positiva, på en annan möjlighet: Att se till att de libyska rebellerna själva styr utvecklingen på marken. Skillnaden gentemot att franska flygplan bombar å ena sidan och att den libyska upprorsrörelsen å andra sidan bombar är mycket stor. Detta är någonting som också organisationen Arbetarmakt betonat:

Man måste också tänka på hur den imperialistiska interventionen inverkar på massornas psykologi och vilja till kamp. Hade Gaddafi fått möjligheten att angripa upprorets starkaste fäste – Bengazi – utan inblandningen utifrån, då hade denna dödsfara kunnat framkalla en ännu bredare och djupare resning bland massorna. För det är i allmänhet så att så länge massorna inte har tröttnat så är det just den kontrarevolutionära offensiven som stärker deras motstånd och övertygar dem att det gamla systemet fullständigt måste krossas. Men när Gaddafis styrkor blir sönderbombade utan att massorna kan medverka så har det bara en passiviserande påverkan. Det skapar i massorna en mentalitet av passiv väntan på att någon annan kommer att lösa deras problem samt underdånighet och tacksamhet till imperialismen med en förödande demoralisering som påföljd.

Och vidare:

Bara det faktum att FN-resolutionen innebär ett militärt embargo mot båda sidor i Libyen vittnar om vad det imperialistiska ”stödet” för revolutionärerna i Benghazi medför. I förlängningen avväpning och passivisering, eller, ännu värre, att de revolutionära styrkorna kommer att omvandlas till fronttrupper för imperialistmakterna. Den radikala svenska vänsterns företrädare brukar ofta resonera att man inte ska göra misstaget att ta fiendens fiende för sin vän. Men nu, när det imperialistiska angreppen mot Libyen står klart, så är det uppenbart att detta inte längre gäller.

Det är tragiskt, om än förståeligt, att desperata libyska revolutionärer ropar på hjälp från Västmakterna. Att i detta sammanhang inte tala klarspråk och varna de libyska kamraterna för faran i att sälja ut revolutionens långsiktiga intressen för kortsiktig vinning är är att göra revolutionen en björntjänst.

Vad som skiner igenom här är oförmågan hos delar av vänstern att inta en egen position till stöd för de revolutionära massornas kamp mot sina förtryckare. Givetvis måste en anti-imperialistisk vänster arbeta för internationell solidaritet med den libyska revolutionen mot Khaddafi. Givetvis borde man kräva militärt stöd för de revolutionära massornas kamp – från de omkringliggande staterna i Nordafrika men även från imperialistiska regeringar i Väst – men med bestämdhet avvisa ett villkorat stöd, eller ett stöd i form av en imperialistisk intervention.

Andreas Malm skriver nu ett mycket läsvärt inlägg i Aftonbladet där han inte som tidigare bejakar det positiva i imperialistiska bombningar och imperialistisk intervention. Istället närmar han sig ett revolutionärt perspektiv som både tar hänsyn till folkupproret/rebellrörelsen och antiimperialismen. Perpektiv som i själva verket är intimt sammankopplade. Som Malm påpekar är bland annat Egypten ett klart exempel:

inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma. För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden.

Ett stort och folkligt ”Nej, tack!” till världssystemets diktat, ett ”Håll fingrarna borta från kakburken!”. Inte så konstigt. För inte så längesedan var Gaddafi Frankrikes och USA:s gullegris: Ett användbart verktyg för repression och implementering av alltmer nyliberal politik.

Det är ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis kommer Andreas Malm att släppa sin tilltro till NATO-militärer och fortsatt säga:

En revolutionär vänster skulle, till att börja med, kräva vapen till rebellerna i Libyen. Den stora skandalen hittills är att Nato-länderna trots uppenbara logistiska möjligheter vägrat förse dem med de vapen som skulle påskynda demokratins seger. I Sverige skulle således en revolutionär vänster kräva att regeringen Reinfeldt inte bara erkänner det nationella övergångsrådet i Benghazi som landets enda legitima styre – en ren självklarhet – utan också tar Bofors samlade vapenlager och skeppar dit dem omedelbart.

PS. Naturligtvis är det oerhört beklämmande med de från ”vänsterhåll” som förminskar Gaddafis reaktionära roll. Skönt att Andreas Malm sågar foliehattar som Joakim Bröms. DS.

Benghazi Rising – bra dokumentär.

Ja till uppror, ja till vapenhjälp, nej till NATO-attacker!

Ja till uppror, ja till vapenhjälp, nej till NATO-attacker!

Idag kunde vi läsa på SVT Text:

UTRIKES Publicerad 27 februari Clinton: USA redo ge stöd mot Kadaffi USA:s utrikesminister Hillary Clinton
säger i en intervju till Al Arabiya
News Channel att USA är redo
att erbjuda ”vilken hjälp som helst”
till oppositionskrafter i Libyen som
försöker störta Muammar Kadaffi. ”Vi räcker ut en hand till många
olika libyer”, säger Clinton och
refererar till oppositionsgrupper. Clinton säger också att USA inte
förhandlar med Kadaffi. ”Vi vill att
han lämnar makten och kallar tillbaka
sina legosoldater. Hur han gör detta
är upp till honom, säger Clinton.

Det är intressant i sammanhanget att uppmärksamma den historiska kontexten. Libyen har, åtminstone sedan 2006, varit en av Väst ”allierad i kampen mot terrorismen”. Åtskilliga är de islamister, men också politiska dissidenter i största allmänhet, som försmäktat i libyska fängelser och blivit utsatta för tortyr.

Så sent som 2008 besökte den dåvarande utrikesministern för USA, Condoleezza Rice, Libyen:

A trade and investment agreement may also be signed and the two countries have been negotiating a military memorandum to co-operate on fighting terrorism.

Denna kamp mot terrorismen var som sagt redan igång, men ett formaliserat samarbete var alltså under bearbetning. Vad vi kan notera är också det gryende intresset för handelsutbyte och investeringar, ett intresse som till viss del naturligtvis handlar om oljan.

Varför då det plötsliga intresset för militär intervention? Jag tror att upproret och den uppenbara idiotin från Kadaffis sida – hans bisarra uttalanden etc. – har skapat ett ”möjlighetens fönster” för USA. Det finns nu en chanser för USA att etablera sig i det Nordafrika som utmärks av sina uppror, och en militär närvaro eller nära diplomatiska band med en eventuell ny regering, hoppas man, kan påverka förloppet i hela regionen i en för USA mer fördelaktig riktning. Dessutom oljan: I en situation när oljefält runtom i världen riskerar att nå den punkt när resurserna är så exploaterade att utvinningen blir olönsam, dvs. att det blir för dyrt att utvinna i förhållande till de mängder olja man kan utvinna och sälja (”peek oil” etc.), så blir alla oljefyndigheter intressanta. Hittills har i synnerhet Italien varit det land som tagit del av oljan i Libyen, men det finns naturligtvis – i den kapitalistiska och inter-imperialistiska konkurrensens namn – all anledning för USA att flytta fram sina positioner:

Det i särklass största importlandet är i stället Italien, som dagligen importerar 376.000 fat olja från sin forna koloni på andra sidan Medelhavet. Det motsvarar 22 procent av den italienska oljeimporten.

Oljetillgångarna är alltså inte helt obetydliga.

En parallell till det nu uppkomna läget, där Libyen lever under ett hot av militär intervention, kan dras till Irak. Även där var Saddam-regeringen under långa perioder en till USA allierad. Och även där var oljan intressant. Vad gäller stöd till repression, tortyr och politiskt undertryckande av dissidenter tål att nämnas CIA:s stora intresse för kommunisterna. CIA gav Baath-regimen detaljerade listor på namn över kommunister i Irak, vilket gav regimen möjlighet att utföra en omfattande och blodig ”utrensning” av dissidenter.

Och oljan. Redan från början var intresset stort:

De företag som undertecknade kontrakt i tisdags är ChevronTexaco, ConocoPhillips, BP och Shell. Kontrakten löper från första augusti till årsskiftet. Förhandlingarna med andra köpare fortsätter, uppgav källan.

Samt senare under ockupationen:

At the end of June, the oil ministry threw open six oilfields and two gas fields for international bidding by 41 companies.

Eller som Irakkommittén i Malmö uttrycker det, att USA kräver ”bättre ekonomiska incitament för oljekontrakt”.

Och i de kurdiska delarna råder sedan länge rena rama ”olje-bonanzan”. Kurdistan regionala regering, KRG, delar ut kontrakt för glatta livet. I en äldre artikel omnämns saken:

The KRG has awarded 12 new contracts to international firms over the past two weeks. On November 12, it said it approved five production-sharing contracts with European, U.S., and Korean companies. The contracts are for the exploration and development of fields in the region’s Irbil, Al-Sulaymaniyah, and Dahuk governorates.

Dessa saker bör vi alltså ha minnet när USA nu hotar Libyen. Vi har så att säga ”prejudikat” för vad som blir ett troligt resultat av imperialistisk inblandning.

Vi bör också komma ihåg det oerhörda lidande i form av döda, bombade byar och städer, användning av förbjudna stridsmedel och annat som följer i USA:s spår.

Självfallet bör vi stödja upproret mot diktatorn Kadaffi. Det är ett folkligt och vida populärt uppror mot ett ruttet system, en folkresning som följer efter och i samband med de andra upproren i Nordafrika. Men de revolterande bör se upp och inte låta sig bli påverkade av ”lockropen” från imperialismen. Det finns stora möjligheter för det libyska folket av kasta av sig både oket från Kadaffi-regimen och göra sig självständiga USA-imperiets diktat.

När så många av USA-imperiets företrädare engagerar sig, finns det befogade skäl att anta allt annat än ädla motiv.

– Allt stöd till libyernas folkliga uppror!

– Nej till imperialistisk inblandning!

Mer om frågan: annarkia ställer sig frågan Kommer upproret i arabvärlden att sidsteppa väst?

LSD med al-Qaida?

februari 27, 2011

Samtidigt som det bildats en alternativ övergångsregering, och samtidigt som stora delar av Libyen nu kontrolleras av oppositionen, så skyller Muammar Kaddafi protesterna på.. ungdomar som knarkar.

Det är ”al-Qaida som utnyttjar tonåringar” och ger dom ”hallucinogena piller i deras kaffe med mjölk, som Nescafé”. Rejält flippat uttalande. Men så är Kaddafi kanske inte alldeles frisk heller?

annarkia skriver om vissa länders bisarra stöd till diktatorn.

Röda Malmö visar bilder från Libyen-manifestation i Malmö.

På debattsidan socialism.nu diskuteras Libyen

”Här står jag, och där står resten”.

Så tolkar Marie Lundström det perspektiv som arbetare som skriver prosa/poesi om sina arbetsplatser idag intar.  ”Iaktta, och formulera det iakktagna”, är det som ”våra uppburna författare” sägs ägna sig åt.

Det är en mycket märklig syn.

För det första: Jag och resten?

Det tycks som om Lundström inte kan se arbetarskribenter som ”riktiga arbetare”, att de istället måste reduceras till en sorts ”sociala voyeurer”, ”nyfikna wallraffare”, ”intellektuella iakttagare” som inte är del av arbetet eller arbetslaget.

För det andra: När hon dessutom talar om ”unga författare som börjar berätta” så accentueras misstanken att Marie Lundström ser turister snarare än arbetare framför sig.

För det tredje: Uppburna? Vi talar om folk som arbetar inom traditionella LO-yrken, inte miljonärer som lever flotta liv i Örgryte, Limhamn eller Östermalm.

Ingen som känner till något om t.ex. Emil Boss eller Jenny Wrangborg – menar jag – skulle kunna tänka något så bisarrt.

Wrangborg har arbetat hur länge som helst som kallskänka, och jag förstår verkligen inte hur hennes betraktelser av arbetet kan beskrivas som ”distanserat iakttagande”. Eller ”här står jag, och där står resten”!

Om solidaritet och gemenskap, kärlek till sina arbetskamrater och alla andra knegare i Sverige finns någonstans, så är det ju hos Jenny Wrangborg!

Och när hon skriver om arbetet i Kallskänkenser man ju verkligen arbetet framför sig, man kan nästan känna arbetet rent fysiskt.

Emil Boss skriver

Jag har varit anställd i samma kassalinje sedan jag var tjugotvå och anar oråd när jag lyssnar på Lundströms utläggning.

Ja, verkligen. Och min kritik mot Marie Lundströms synsätt anser jag vara giltig för även äldre arbetarskildrare som Kristian Lundberg: Han beskriver sitt arbete och sin arbetssituation på ett innerligt sätt, knappast ”voyeuristiskt wallraffande” med en utomståendes blick.

Som vårdarbetare tar jag illa vid mig.

Jag och mina arbetskamrater talar ofta kritiskt om vårt arbete, och jag är helt säker på att många kan känna igen sig i dagens arbetarlitteratur. Jag förstår inte vad Marie Lundström egentligen tror: Att vi alla egentligen bara vill arbeta och, eventuellt, emellanåt skriva lite lyriskt om glädjen att vara till hjälp?

Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi - Emil Boss

Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi - Emil Boss

Härlig kommentar. Av korrespondenten och fotografen Paula Broadwell. Storyn även återberättad på Aftonbladet. Som dessutom nämner den s.k. ”närvaron” av NATO och USA – detta härliga nyspråk! – i Afghanistan.

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Bra klimat i nya miljö- och klimatnämnden, kritiskkultur skriver K-G Bergström fel om opinionen, autonomak skriver This time all these slogans will come alive, Stefan Bergmark skriver Dags att diskutera katastrofjournalistiken, >> 907 skriver Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster, L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Socialdemokraternas förtjusning i Veronica Palm tyder på att de inte förstått varför partiet förlorade valet. De tycks vilja ha mer vänsterpolitik. Det är ju den profil Palm har. Men det var ju knappast någon brist på sådan i det rödgröna oppositionsalternativet. Det var knappast därför bara 22 procent av de som hade jobb röstade på s.

Så skriver K-G Bergström i Expressen. Fast han har fel: Vänsterpolitik, i någon mån, är ju faktiskt precis vad väljarna önskar.

Det var ju den upptäckten Stefan Svallfors gjorde i sin undersökning kring välfärden och opinionen: Omkring 75 procent kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg. Eller som Svallfors själv uttryckte det: Socialdemokraterna förlorade, den socialdemokratiska välfärdsstaten vann.

Bergström är alltså ute och cyklar.

Om såväl väljare som partimedlemmar föredrar Veronica Palm framför högerkandidater, så är det därför – eventuellt – snarare ett recept för framgång i valet 2014.

(LOKE skriver bra om ämnet också. )

Från Konfliktportalen.se: Stefan Bergmark skriver Dags att diskutera katastrofjournalistiken, >> 907 skriver Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster, L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

En märklig ”hämnd”. Skådespelaren Kelsey Grammer – som är känd som ”Frasier” i serien med samma namn – sägs enligt ex-frun Camille Grammer gilla högklackade skor, kvinnokläder och kvinnounderkläder när de båda hade sex.

Att det betraktas som en ”anklagelse” eller ”hämnd” från Camilles sida, säger mer om vårt samhälle än om Kelsey. Alltså att det fortfarande betraktas som kontroversiellt att tycka om vissa sorters kläder eller sexuella preferenser som kopplas till ett visst kön. Det är tragiskt och inskränkt. Ett tecken på att vårt patriarkala och könstvingande samhälle är alive and kicking.

Varför får inte en man bära kvinnounderkläder eller kjol eller klänning? Varför ska ett sådant val förlöjligas eller hånas? Varför kan inte en kvinna få lov att bära även s.k. ”icke-feminina” kläder utan att skvallerpressen ska ojja sig?

Suck… När man läser sådant här förstår man varför t.ex. Feministiskt Initiativ har fått utså sådant hat, enbart pga. att de ifrågasätter rådande könsnormer. (Jag anser förstås att FI brister rejält i analysen av samhället, bl.a. genom att det kommunistiska perspektivet saknas. Men jag ställer mig obrottsligt lojal med partiet när de attackeras av hatiskt könsnormativa och patriarkalt sinnade personer. I de fallen gäller såklart enhetsfront.)

Vill passa på att visa några fina fotografier från Magdalenas blogg: 2010

Också en länk till KIM – Kön Identitet Mångfald

Fotografi från fotografen Linda Forsells hemsida:

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Solidarité avec le peuple de la Tunisie et l’Algérie, autonomak skriver Poetry written in gasoline, Kaj Raving skriver Vem ser egentligen ut som en terrorist?, cappuccinosocialist skriver Happy, revolutionary MLK Day!, Bo Myre skriver Support Jonathan Pollak, jailed for riding a bike, kritiskkultur skriver Stridbar arbetarrörelse i Malmö

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Förbundet Arbetarsolidaritet, Socialisterna Välfärdspartiet och ABF anordnade seminarium i Malmö i lördags: För en stridbar arbetarrörelse.

Några korta intryck från min sida:

– Jessika Grahm

Jessika snackade om städerskestrejken bland städare på företaget ASAB. Städarna fanns på en del olika orter, bland annat Kiruna och Malmberget. De städade bland annat gruvor som LKAB ägde, och gruvarbetarna var solidariska med städarna. Rejäl oro bland arbetsköparna skapades när huvudskyddsombudet beslutade att stänga en gruva, pga. hälso- och säkerhetskrav. Den bristande städningen till följd av städarnas strejk innebar att gruvarbetarna kunde visa sin solidaritet, vilket kostade LKAB mycket pengar.

En intressant aspekt av Jessikas tal var hur städarnas fack agerade. Redan från början agerade de starkt och resolut, från minsta företrädare på ”golvet” ändå upp till fackliga toppen, för att motarbeta städarna. En viktig lärdom från städerskestrejken är alltså att alltid bibehålla möjligheten till arbetarautonomi utanför fackets ramar. Alltså att inte förlita sig till fackliga organisationers nycker.

– Johannes Regell

Johannes redogjorde för SV:s historia och bakgrund i Västervik. Från början handlade det mycket om skolarbete bland radikala ungdomar. Man motsatte sig avgifter på skolmaten, och man engagerade sig mot ockupationen av Irak. Senare blev dock Electrolux en viktig fråga, då företaget beslutat att lägga ner fabriken i Västervik. Detta innebar att man förflyttade fokus från skolan och kriget till arbetarfrågan på Electrolux. Man fixade fabriksblad som delades ut utanför fabriksportarna, för att visa sitt stöd för arbetarna, och demonstrera sitt missnöje mot nedläggningen av arbetsplatsen. Johannes beskrev detta som avgörande för Socialisterna Välfärdspartiet: Grunden hade lagts till att tydligare fokusera på arbetsplatser och LO-yrken.

Föredragshållaren pekade på hur handfallna och vilsna de socialdemokratiska fackliga företrädarna är inom LO. Som ett exempel tog han upp en tidigare facklig organisatör inom GS som snarare än att skapa nya klubbar, fick folk att lämna facket. Den socialdemokratiska söndervittringen innebär, menade Johannes, att möjligheterna att arbeta inom LO har förenklats. Den bristande eller kassa aktiviteten idag, innebär på sätt och vis att ”fältet är öppet” för nyare och radikalare krafter att verka fackligt.

Min första tanke på detta föredrag var den intressanta förändringen. Och då speciellt hur en fråga som Irakkriget kan fungera som ”katalysator” för vidare och fördjupad samhällskritik. Precis som Vietnamkriget blev en början för många människor som senare blev allmänt antikapitalistiska och socialistiska, så kunde protesterna i Västervik samla ungdomar som utvecklades utifrån detta.

– Daniel Ankarloo

Daniel snackade om sin senaste bok, Välfärdsmyter. Genom att kolla på statistik framtagen av Finansdepartementet (bilaga till senaste budgetpropositionen), kunde han visa att snacket om att vi inte har råd med en åldrande befolkning eller välfärd är falsk. Pengar finns i överflöd, och kommer att finnas i framtiden också.

Han menade att välfärden, tillsammans med arbetsplatser och fackligt arbete, är en huvudarena för socialistiskt arbete idag. En absolut majoritet av svenskarna vill ha en schysst välfärd, och därför torde det vara ganska tacksamt att arbeta med en fråga många egentligen sympatiserar med. Men ett hinder för detta arbete är just den ständiga propagandan kring ”den oerhörda belastning” som en åldrande befolkning sägs innebära för välfärdens finansiering. Vilket ju också är en viktig anledning till att han skrev boken, just för att få vänsterfolk och radikala arbetare att lättare bemöta de tokiga argumenten från det politiska etablissemangets sida.

En intressant aspekt av föredraget var betoningen på att även förment ”vänster” har köpt fiendens argument. Alltså illusionen om att vi ”måste” snåla, spara eller arbeta längre i framtiden. Tyvärr visade Daniel att det finns folk från såväl Arena (kanske mindre förvånande) till Vänsterpartiet (kanske mer förvånande) som inte förmår att eller vill bryta sig ur den borgerliga förståelsen av välfärden.

– Tommy McKearney

Tommy snackade om den irländska fackföreningsrörelsen och den ekonomiska krisen. Förutom att föredraget var intressant, var det kul att någon hade tagit sig ända från Irland för att tala.

Det började med en ganska omfattande redogörelse för bakgrunden till krisen. bankerna hade, helt ansvarslöst, lånat ut gigantiska belopp till irländare för främst husköp. Dessutom flyttade den från USA etablerade IT-industrin från Irland till länder med lägre löner, bland annat Tjeckien. När ekonomin började krisa fick flera sektorer av överheten panik: I enat samförstånd skapade den officiella fackföreningsrörelsen, staten och kapitalistklassen ett nytt system för arbetsmarknaden, ett korporativistiskt system, ”the social contract”. Detta system innebar bland annat att i princip alla facklig aktivitet sopades undan till förmån för juridiskt samförstånd, ”tribunals”. Tribunalernas uppgift blev att jämka de olika intressena och kraven från arbetar- och kapitalisthåll. Resultaten blev ibland till förmån för arbetarkollektivets krav, ibland till förmån för kapitalisternas krav. Men alltid på bekostnad av den fackliga basaktiviteten.

Efter flera turer, som bland annat handlade om att en relativt radikal företrädare för ett av majoritetsfacken fick kicken, blev missnöjet så omfattande inom fackföreningsrörelsen att Tommy och många andra beslutade att knoppa av. Fackförbundet Independent Workers Union skapades med bas i Cork.

En form av kamp man idag experimenterar med är så kallad ”community unionism”. Föredragshållaren förklarade framväxten av denna kampmetod som en nödvändig avspegling av samhällets/ekonomins utveckling. Med allt fler mindre arbetsplaster och alltfler osäkra anställningar, blir behovet att få med sig folk även utanför arbetsplatsen viktigare. Därför försöker man engagera folk ute i irländska byar och samhällen för att t.ex. förmå arbetsköpare att inte sparka folk etc. Ett fall handlade om att en arbetare på en liten bilverkstad hotades av uppsägning, som följd av att en polis falskeligen påstått arbetaren rotat i handskfacket och därmed sett hemliga polisdokument.

För att förhindra uppsägningen snackade IWU med boende och bybor för att anordna en ”picket line”, en sorts blockad av verkstaden. Blotta hotet om detta var tillräckligt för att förmå arbetsköparen att dra tillbaka varslet om uppsägning.

 

%d bloggare gillar detta: