”Riktiga arbetare” skriver inte kritiskt?

”Här står jag, och där står resten”.

Så tolkar Marie Lundström det perspektiv som arbetare som skriver prosa/poesi om sina arbetsplatser idag intar.  ”Iaktta, och formulera det iakktagna”, är det som ”våra uppburna författare” sägs ägna sig åt.

Det är en mycket märklig syn.

För det första: Jag och resten?

Det tycks som om Lundström inte kan se arbetarskribenter som ”riktiga arbetare”, att de istället måste reduceras till en sorts ”sociala voyeurer”, ”nyfikna wallraffare”, ”intellektuella iakttagare” som inte är del av arbetet eller arbetslaget.

För det andra: När hon dessutom talar om ”unga författare som börjar berätta” så accentueras misstanken att Marie Lundström ser turister snarare än arbetare framför sig.

För det tredje: Uppburna? Vi talar om folk som arbetar inom traditionella LO-yrken, inte miljonärer som lever flotta liv i Örgryte, Limhamn eller Östermalm.

Ingen som känner till något om t.ex. Emil Boss eller Jenny Wrangborg – menar jag – skulle kunna tänka något så bisarrt.

Wrangborg har arbetat hur länge som helst som kallskänka, och jag förstår verkligen inte hur hennes betraktelser av arbetet kan beskrivas som ”distanserat iakttagande”. Eller ”här står jag, och där står resten”!

Om solidaritet och gemenskap, kärlek till sina arbetskamrater och alla andra knegare i Sverige finns någonstans, så är det ju hos Jenny Wrangborg!

Och när hon skriver om arbetet i Kallskänken så ser man ju verkligen arbetet framför sig, man kan nästan känna arbetet rent fysiskt.

Emil Boss skriver

Jag har varit anställd i samma kassalinje sedan jag var tjugotvå och anar oråd när jag lyssnar på Lundströms utläggning.

Ja, verkligen. Och min kritik mot Marie Lundströms synsätt anser jag vara giltig för även äldre arbetarskildrare som Kristian Lundberg: Han beskriver sitt arbete och sin arbetssituation på ett innerligt sätt, knappast ”voyeuristiskt wallraffande” med en utomståendes blick.

Som vårdarbetare tar jag illa vid mig.

Jag och mina arbetskamrater talar ofta kritiskt om vårt arbete, och jag är helt säker på att många kan känna igen sig i dagens arbetarlitteratur. Jag förstår inte vad Marie Lundström egentligen tror: Att vi alla egentligen bara vill arbeta och, eventuellt, emellanåt skriva lite lyriskt om glädjen att vara till hjälp?

Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi - Emil Boss

Kreativ arbetarpoesi

Det är alltid kul när kamrater inom rörelsen (i bred bemärkelse) får grejer utgivna. Nu har  SAC:aren Emil Boss gett ut en diktsamling, Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi.

Jag har tyvärr inte hunnit läsa den.

Däremot har jag läst Jenny Wrangborg, Kallskänkan. Och det är något av det bästa jag har läst inom genren.

Sedan räknar jag också Kristian Lundbergs Yarden till en sorts poesi. Boken befinner sig någon stans emellan prosa och poesi. Jag blev starkt berörd av boken, som jag läste för inte så länge sedan.

Tål att nämnas gör även Pär Thörn, Mutationer av Anna-Greta Leijon.

Samt Andrzej Tichý, Fält.

Det är kul att dagens arbetarskildrare är så kreativa och mångfacetterade!

Att se mer – om Adorno, religiositet och djup i konsten

Konsten imiterar inte naturen. Den beskriver någonting nytt, någonting som vi genom vetenskapligt-rationell kommunikation, eller genom empirisk metodik, inte riktigt kan se. Det är ett glapp som i det socialt ”omedelbart givna” – idag det förhärskande kapitalistiska samhället – behöver avtäckas. Behovet att kommunicera detta skapar konstformer.

Därför skriver Theodor Adorno i Estetisk teori att konsten är:

the trace of the nonidentical in things under the spell of universal identityWholly artifactual, the artwork seems to be the opposite
of what is not made, nature

the semblance of what is beyond death’s reach

Det finns alltså en strävan att ge skepnad (semblance) åt något odödligt, eller åtminstone att beskriva någonting som genom andra kommunikationsformer förblir obeskrivbart.

Musiken är hos Adorno oftast just det medium som bäst kan kommunicera detta. Kanske kan man jämföra med ljudets betydelse inom vedisk religiositet, där reciterandet av texter och uttalandet av mantra sägs kunna beskriva tillvarons ”byggstenar”. Ord/ljud som återspeglar en grund innan materien. I detta avseende nämns Vāk, rösten, ljudet, ordet. Gudinnan som skapar genom ljud. Hör sanningen. Den går i strikt bemärkelse inte att enbart läsa sig till, utan måste sinnligt förnimmas genom hörseln. Detta förklarar varför traditionen betonar reciterandet och lyssnandet så starkt. Som i ṛgveda:

Through me alone all eat the food that feeds them,—each man who sees, brewhes, hears the word outspoken. They know it not, but yet they dwell beside me. Hear, one and all, the truth as I declare it.

Det blir ett instrument till att förstå någonting av den del som är bortom det skapade multiversum, det oskapade som enligt traditionen utgör 3/4 – tre fjärdedelar – av allting som finns.

Speech hath been measured out in four divisions, the Brahmans who have understanding know them. Three kept in close concealment cause no motion; of speech, men speak only the fourth division.

Denna förståelse av lyssnandet finns också i buddhismen, tydligt klargjort i Peter Masefields lysande bok Divine Revelation in Pali Buddhism där han förklarar att de var de som hörde direkt Buddhans talande var de som fick insikt. Det var alltså inte frågan om en rationell-logisk slutledning, ”det där resonemanget verkar vettigt”, utan en förmedling av ljud och ord från lärare till lärjunge som skapade insikt. Därför används också begreppet sāvaka för de som har uppnått insikt, som dväljs i nibbāna. Ordet betyder ”en som hör”.

Om dessa funderingar kring konsten kan finna paralleller till Camilla Hammarströms vackra och relevanta artikel i Aftonbladet låter jag vara osagt. Men jag kan inte låta bli att undra vad som skapar den magkänsla hon talar om, och hur denna magkänsla skapas.

Men viktigast av allt: konsten är, liksom poesin, ett sätt att förkroppsliga något som inte kan uttryckas på annat vis. Anna Odells verk hade inte kunnat ersättas av en debattartikel om psykiatrin. När man väljer att uttrycka sig konstnärligt så är det för att man har något på hjärtat som inte låter sig formuleras i någon annan form.

Och jag kan också beröras av annat än ljud och musik. Det är inte alltid nödvändigt, tror jag, att ställa upp konstformerna hierarkiskt, där vissa konstnärliga uttryckssätt anses – i sig – vara ”lägre” eller ”högre”. Däremot kan jag förstå såväl Hammarströms som Adornos kritik av sådant som eventkultur och fördummande kultur. Det är bara att slå på MTV eller valfri dokusåpa för att se det.

Avslutningsvis vill jag visa en tavla av Vincent van Gogh, Inhägnat vetefält med bonde, 1889:

Inhägnat vetefält med bonde, 1889