Libyen: Imperialismen ingen hjälp
februari 28, 2011
Idag kunde vi läsa på SVT Text:
UTRIKES Publicerad 27 februari Clinton: USA redo ge stöd mot Kadaffi USA:s utrikesminister Hillary Clinton
säger i en intervju till Al Arabiya
News Channel att USA är redo
att erbjuda ”vilken hjälp som helst”
till oppositionskrafter i Libyen som
försöker störta Muammar Kadaffi. ”Vi räcker ut en hand till många
olika libyer”, säger Clinton och
refererar till oppositionsgrupper. Clinton säger också att USA inte
förhandlar med Kadaffi. ”Vi vill att
han lämnar makten och kallar tillbaka
sina legosoldater. Hur han gör detta
är upp till honom, säger Clinton.
Det är intressant i sammanhanget att uppmärksamma den historiska kontexten. Libyen har, åtminstone sedan 2006, varit en av Väst ”allierad i kampen mot terrorismen”. Åtskilliga är de islamister, men också politiska dissidenter i största allmänhet, som försmäktat i libyska fängelser och blivit utsatta för tortyr.
Så sent som 2008 besökte den dåvarande utrikesministern för USA, Condoleezza Rice, Libyen:
A trade and investment agreement may also be signed and the two countries have been negotiating a military memorandum to co-operate on fighting terrorism.
Denna kamp mot terrorismen var som sagt redan igång, men ett formaliserat samarbete var alltså under bearbetning. Vad vi kan notera är också det gryende intresset för handelsutbyte och investeringar, ett intresse som till viss del naturligtvis handlar om oljan.
Varför då det plötsliga intresset för militär intervention? Jag tror att upproret och den uppenbara idiotin från Kadaffis sida – hans bisarra uttalanden etc. – har skapat ett ”möjlighetens fönster” för USA. Det finns nu en chanser för USA att etablera sig i det Nordafrika som utmärks av sina uppror, och en militär närvaro eller nära diplomatiska band med en eventuell ny regering, hoppas man, kan påverka förloppet i hela regionen i en för USA mer fördelaktig riktning. Dessutom oljan: I en situation när oljefält runtom i världen riskerar att nå den punkt när resurserna är så exploaterade att utvinningen blir olönsam, dvs. att det blir för dyrt att utvinna i förhållande till de mängder olja man kan utvinna och sälja (”peek oil” etc.), så blir alla oljefyndigheter intressanta. Hittills har i synnerhet Italien varit det land som tagit del av oljan i Libyen, men det finns naturligtvis – i den kapitalistiska och inter-imperialistiska konkurrensens namn – all anledning för USA att flytta fram sina positioner:
Det i särklass största importlandet är i stället Italien, som dagligen importerar 376.000 fat olja från sin forna koloni på andra sidan Medelhavet. Det motsvarar 22 procent av den italienska oljeimporten.
Oljetillgångarna är alltså inte helt obetydliga.
En parallell till det nu uppkomna läget, där Libyen lever under ett hot av militär intervention, kan dras till Irak. Även där var Saddam-regeringen under långa perioder en till USA allierad. Och även där var oljan intressant. Vad gäller stöd till repression, tortyr och politiskt undertryckande av dissidenter tål att nämnas CIA:s stora intresse för kommunisterna. CIA gav Baath-regimen detaljerade listor på namn över kommunister i Irak, vilket gav regimen möjlighet att utföra en omfattande och blodig ”utrensning” av dissidenter.
Och oljan. Redan från början var intresset stort:
De företag som undertecknade kontrakt i tisdags är ChevronTexaco, ConocoPhillips, BP och Shell. Kontrakten löper från första augusti till årsskiftet. Förhandlingarna med andra köpare fortsätter, uppgav källan.
Samt senare under ockupationen:
At the end of June, the oil ministry threw open six oilfields and two gas fields for international bidding by 41 companies.
Eller som Irakkommittén i Malmö uttrycker det, att USA kräver ”bättre ekonomiska incitament för oljekontrakt”.
Och i de kurdiska delarna råder sedan länge rena rama ”olje-bonanzan”. Kurdistan regionala regering, KRG, delar ut kontrakt för glatta livet. I en äldre artikel omnämns saken:
The KRG has awarded 12 new contracts to international firms over the past two weeks. On November 12, it said it approved five production-sharing contracts with European, U.S., and Korean companies. The contracts are for the exploration and development of fields in the region’s Irbil, Al-Sulaymaniyah, and Dahuk governorates.
Dessa saker bör vi alltså ha minnet när USA nu hotar Libyen. Vi har så att säga ”prejudikat” för vad som blir ett troligt resultat av imperialistisk inblandning.
Vi bör också komma ihåg det oerhörda lidande i form av döda, bombade byar och städer, användning av förbjudna stridsmedel och annat som följer i USA:s spår.
Självfallet bör vi stödja upproret mot diktatorn Kadaffi. Det är ett folkligt och vida populärt uppror mot ett ruttet system, en folkresning som följer efter och i samband med de andra upproren i Nordafrika. Men de revolterande bör se upp och inte låta sig bli påverkade av ”lockropen” från imperialismen. Det finns stora möjligheter för det libyska folket av kasta av sig både oket från Kadaffi-regimen och göra sig självständiga USA-imperiets diktat.
När så många av USA-imperiets företrädare engagerar sig, finns det befogade skäl att anta allt annat än ädla motiv.
- Allt stöd till libyernas folkliga uppror!
- Nej till imperialistisk inblandning!
Mer om frågan: annarkia ställer sig frågan Kommer upproret i arabvärlden att sidsteppa väst?
LSD med al-Qaida?
februari 27, 2011
Samtidigt som det bildats en alternativ övergångsregering, och samtidigt som stora delar av Libyen nu kontrolleras av oppositionen, så skyller Muammar Kaddafi protesterna på.. ungdomar som knarkar.
Det är ”al-Qaida som utnyttjar tonåringar” och ger dom ”hallucinogena piller i deras kaffe med mjölk, som Nescafé”. Rejält flippat uttalande. Men så är Kaddafi kanske inte alldeles frisk heller?
annarkia skriver om vissa länders bisarra stöd till diktatorn.
Röda Malmö visar bilder från Libyen-manifestation i Malmö.
”Riktiga arbetare” skriver inte kritiskt?
februari 23, 2011
”Här står jag, och där står resten”.
Det är en mycket märklig syn.
För det första: Jag och resten?
Det tycks som om Lundström inte kan se arbetarskribenter som ”riktiga arbetare”, att de istället måste reduceras till en sorts ”sociala voyeurer”, ”nyfikna wallraffare”, ”intellektuella iakttagare” som inte är del av arbetet eller arbetslaget.
För det andra: När hon dessutom talar om ”unga författare som börjar berätta” så accentueras misstanken att Marie Lundström ser turister snarare än arbetare framför sig.
För det tredje: Uppburna? Vi talar om folk som arbetar inom traditionella LO-yrken, inte miljonärer som lever flotta liv i Örgryte, Limhamn eller Östermalm.
Ingen som känner till något om t.ex. Emil Boss eller Jenny Wrangborg – menar jag – skulle kunna tänka något så bisarrt.
Wrangborg har arbetat hur länge som helst som kallskänka, och jag förstår verkligen inte hur hennes betraktelser av arbetet kan beskrivas som ”distanserat iakttagande”. Eller ”här står jag, och där står resten”!
Om solidaritet och gemenskap, kärlek till sina arbetskamrater och alla andra knegare i Sverige finns någonstans, så är det ju hos Jenny Wrangborg!
Och när hon skriver om arbetet i Kallskänken så ser man ju verkligen arbetet framför sig, man kan nästan känna arbetet rent fysiskt.
Jag har varit anställd i samma kassalinje sedan jag var tjugotvå och anar oråd när jag lyssnar på Lundströms utläggning.
Ja, verkligen. Och min kritik mot Marie Lundströms synsätt anser jag vara giltig för även äldre arbetarskildrare som Kristian Lundberg: Han beskriver sitt arbete och sin arbetssituation på ett innerligt sätt, knappast ”voyeuristiskt wallraffande” med en utomståendes blick.
Som vårdarbetare tar jag illa vid mig.
Jag och mina arbetskamrater talar ofta kritiskt om vårt arbete, och jag är helt säker på att många kan känna igen sig i dagens arbetarlitteratur. Jag förstår inte vad Marie Lundström egentligen tror: Att vi alla egentligen bara vill arbeta och, eventuellt, emellanåt skriva lite lyriskt om glädjen att vara till hjälp?
Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi - Emil Boss
